Smärta

Smärta är det vanligaste besväret som läkare stöter på. Smärta är en varningssignal som visar att något inte står rätt till i kroppen. Smärtnervceller finns överallt i kroppen och när de aktiveras skickar de signaler till hjärnan. Smärta gör att vi vilar eller undviker att använda det drabbade området, vilket hjälper läkningen av skadad vävnad.

Smärta går inte att mäta exakt och alla upplever den på sitt eget sätt. Smärta kan bero på olika saker och vi har alla olika trösklar för vad som gör ont. Hos friska personer brukar liknande smärtstimuli, som till exempel värme, ge liknande upplevelser.

Vad orsakar smärta?

Orsaken kan variera, det kan handla om allt från en skada eller en finne till syrebrist i ett blodkärl. Smärta kan också leda till psykiska besvär som ångest och depression, och hur vi upplever smärta påverkas av vårt humör. För att bli av med smärta är det bäst att ta bort orsaken, men det är inte alltid möjligt. Då kan läkemedelsbehandling bli aktuellt. Behandlingen beror på vilken sorts smärta det är, hur ont det gör och hur mycket det påverkar vardagen.

Vilka typer av smärta finns det?

Man brukar dela in smärta i fyra huvudtyper: nociceptiv smärta, neuropatisk smärta, psykogen smärta och kronisk smärta.

Nociceptiv smärta

Nociceptiv smärta beror på en vävnadsskada. Ämnen som frigörs vid skadan stimulerar smärtnerven som skickar signaler till hjärnan. Kommer smärtan från hud, muskler, ben eller bindväv kallas det somatisk smärta. Den är ofta skarp och lätt att lokalisera. Om smärtan kommer från organen kallas det visceral smärta. Den är ofta dov, molande och det kan vara svårt att hitta orsaken.

Neuropatisk smärta

Neuropatisk smärta uppstår när själva nervcellerna är skadade. Den beskrivs ofta som brännande, skarp och plötslig. Orsaken kan variera. Personer med diabetes har högre risk för denna typ av smärta, men även de som haft en herpesvirusinfektion, som bältros, särskilt om det händer i högre ålder. Denna smärta behandlas på ett annat sätt än vanlig akut smärta. Man skiljer mellan neuropatisk smärta från nervändar, så kallad perifer neuropatisk smärta, och neuropatisk smärta som har sitt ursprung i hjärnan, hjärnstammen eller ryggmärgen, alltså neuropatisk smärta i nervsystemet.

Psykogen smärta

Psykogen smärta har ingen tydlig fysisk orsak utan har psykiska orsaker. Ofta skickas patienten till en specialist som efter en längre utredning kan hitta orsaken. Övertygelser, rädslor och traumatiska minnen kan ligga bakom denna smärta. Ofta finns det olösta problem som kan vara en möjlig orsak.

Kronisk smärta

Man pratar om kronisk smärta när den varat längre än sex månader. Det är vanligare ju äldre man blir, och eftersom befolkningen blir äldre kommer antalet patienter att öka. Denna smärta påverkar livskvaliteten negativt på lång sikt.

Vilka möjliga (medicinska) behandlingar finns?

Det första man kan göra vid smärta är att försöka ta bort orsaken. Det är också bra att fortsätta vara aktiv, även om det gör ont, men undvik att överanstränga dig.

Ta smärtstillande vid fasta tider och i tillräckligt hög dos, så är det lättare att hålla smärtan under kontroll.

Om det blir bättre är det smart att långsamt börja med vardagsaktiviteter igen.

Vissa läkemedel är vanliga och finns i de flesta hem, till exempel paracetamol och svagare former av vissa NSAID, som ibuprofen, diklofenak eller naproxen.
Dessa smärtstillande ska tas i rätt dos och beroende på hur länge effekten sitter i kan de tas flera gånger om dagen.

Om smärtan sitter i flera dagar eller om vanliga receptfria smärtstillande inte hjälper tillräckligt, bör du kontakta läkare.

Läkare följer smärttrappan från Världshälsoorganisationen (WHO) vid behandling av akut och kronisk nociceptiv smärta:

Steg 1: Första valet är paracetamol i rätt dos. För friska vuxna är det 1000 milligram tre gånger per dag.
Vid akut muskel- och ledsmärta börjar man med paracetamol eller en NSAID-kräm, salva eller gel för utvärtes bruk.

Steg 2: Om paracetamol inte räcker kan man använda en NSAID (diklofenak, ibuprofen eller naproxen). Man måste ta hänsyn till patientens hälsa. Vissa riskgrupper bör undvika dessa läkemedel, till exempel personer med diabetes, njurproblem eller hjärt-kärlsjukdom. Ibland kan en injektion väljas. Kombinera vid behov NSAID med paracetamol för bättre effekt. När smärtan minskar är det bra att trappa ner på smärtstillande.

Steg 3: Tramadol. Det är en svagt verkande opioid. Kombinera gärna med paracetamol och en NSAID om tramadol inte räcker. Även här gäller att försöka minska medicineringen när smärtan minskar.

Steg 4: Starkt verkande opioider. Dessa kan tas som tabletter eller plåster med aktiv substans.

Steg 5: Subkutan eller intravenös tillförsel av starkt verkande opioider.
Vid vissa typer av smärta kan vanliga smärtstillande vara verkningslösa. Migrän är ett exempel. Vid smärta i rörelseapparaten kan läkaren vid behov remittera dig till fysioterapeut.

Neuropatisk smärta behandlas oftast med läkemedel som påverkar nervsignalerna. Dessa läkemedel används ibland även mot andra tillstånd som epilepsi och depression. Det kan ta dagar till veckor innan man märker effekt. Det finns också andra alternativ, som nervblockad och/eller injektioner med kortikosteroid. Kontakta läkare om du tror att du har neuropatisk smärta.

Behandling av psykogen smärta sker ofta, förutom av läkare, även med psykologiska behandlingar.
Behandling av kronisk smärta är mer komplicerad eftersom psykiska faktorer spelar stor roll. Vid denna typ av smärta kan läkaren vara ett viktigt stöd och hjälpa dig att hantera smärtan och hitta lösningar. Förutom smärtstillande kan läkemedel som dämpar eller gör smärtan mer uthärdlig användas. Smärtan kan hanteras på liknande sätt som depression. Kontakta läkare om du har denna typ av smärta.

Ytterligare risker och biverkningar

Vid behandling av akut och kronisk nociceptiv smärta föredras paracetamol eftersom risken för biverkningar är betydligt mindre än med andra smärtstillande. Vid användning av NSAID rekommenderas så låg dos som möjligt och att inte kombinera olika NSAID, eftersom risken för biverkningar ökar. Vid användning av tramadol ska man veta att det kan påverka körförmågan. Först efter två veckors stabil dos är tramadol säkert vid bilkörning. Vid långvarig användning av tramadol finns risk för beroende och abstinensbesvär. Det kan förebyggas genom att trappa ner långsamt och inte sluta tvärt.

Källor